Jag känner att jag måste få skriva av mig om en sak som hände mig förra helgen, närmare den 14/11-10. Det är med tårar i mina ögon och med sorg i mitt hjärta jag skriver detta. Runt lunch tidigt den dagn skulle jag och S följ med LN, LL och B på promenad och själv klart var min hund Mina med. LL är bara 5 år och B är bara 3 för att tillägga det till hör nämligen historien jag skall skriva på. Men i alla fall. När vi kommer ut på vägen och skrattar och har oss så hör vi ett fruktansvärt tjut och märker att Mina har kommit åt eltråden till lammhagen precis bredvid vägen. Och istället för att springa där ifrån så gör hon som alla andra hundar och biter mot det som gör ont. Allt detta hände på max en minut men jag och LN springer ner till henne i vattnet och gör allt vad vi kan för att få henne bort därifrån men ingenting fungerar. Jag försöker sparka bort henne från tråden som hade fastnat av kramp i hennes mun och hon släpper men är redan då så pass borta i huvudet så att hon hugger mot tråden en gång till. Då fick jag sån panik så jag sprang hem och hämtade mamma. Men när jag började springa och tittade på henne såg jag hur livet försvann ur ögonen på henne och visste redan då fast jag inte fattade det att hon var borta men jag fortsatte att springa. När jag kom in i hallen så var jag redan så hes av allt skrikande men kunde inte sluta skrika och försökte förklara för mamma om vad som hade hänt. Hon sprang ut men jag visste att det inte var något att göra. Allt var borta. Den första hund som verkligen var min var borta. Jag vet inte om jag någonsin kommer glömma hennes ylande eller hennes blick hon gav mig. Inte heller hur jag såg att hon gav upp och försvann framför mig. Det hemskaste är att LL och B såg allt. Kommer alltid att komma ihåg de orden LL sa till mig efter "Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på Mina" och "Tänker ni också på Mina?" Kommer aldrig att glömma de orden.
Det finns ingen att skylla på att det hände. Det finns ingen att klandra men ändå klandrar jag mig själv över att jag inte hade kopplat henne. Det finns så mycket jag kunde ha gjort innan som jag tänker på nu. Hade vi sagt nej till promenaden hade hon levt idag. :'( Saknar min lilla bebis mer än något annat. Det var inte din tid än.
Älskar dig Mina av Lutenhagen *31/5-05 +14/11-10 Rest In Peace!
Matte och husse tänker hela tiden på dig vår bebis
1 kommentar:
Usch vad hemskt det måste ha varit! Kan inte ens tänka mig hur dåligt du måste ha mått och fortfarande mår :( Finaste Mina, kommer alltid ha en plats i mitt hjärta <3
Skicka en kommentar