torsdag 12 november 2009

Someone never told me..

The secret about sorrow .

När ett barn blir ledsen så kan man krama om det och allting blir bara bra .
När en ungdom blir ledsen håller man sig undan så den får lugna ner sig .
När en vuxen blir ledsen sitter man där och pratar och visar att man bryr sig .
När än gamling blir ledsen kramar man om den.

Vad skall man säga till någon som har gripit av en svår sogr ? Vad gör man ? Skall man våga krama om den ? Skall man våga fråga om hur den personen mår ? Vill den personen prata ? Eller bara vara tyst och hålla det inom sig ?

Ett liv kan släckas lika fört som man blåser ut ett ljus . Det är lika sorligt varje gång som det händer och jag blir lika ledsen varje gång . Vad kan man göra åt saken egntligen ? Det finns ingentinga att göra . Och det finns inget man kan säga som lindrar . Jag tror det ända man kan göra är att visa sitt stöd . Jag hoppas att det inte kommer hända mig på ett tag . Jag vet hur mina kompisar har mått och hur de mår när det har hänt dem . Det här hänt mig en gång att en nära har gått bort , då var jag bara 5 år och det var min farmor som jag älskade över allt annat . Det var en annan sak när morfar gick bort . Visst jag blev ledsen men jag hade nog inte lika starka känslor för honom som jag hade för mon farmor .
Pusspuss från Pysen

Inga kommentarer: